Denna vecka har det stått teckning på schemat, vi har haft underbara Karin Gustavsson i tre dagar.
De två första dagarna hade vi kroki på förmiddagarna, hjärtespännande!
Jag har hittat en teknik som passar mig, det är spännande att hitta något som sitter i händerna. Jag har en underlig känsla när jag hittar såna saker eller tekniker, det känns som att jag har gjort det förut!
Fru Fiol
Nu blire ändring! Nu skall det sättas fart på bloggen:)
För några dagar sen satt jag och flundrade på hur jag ska göra för att komma ihåg alla projekt, alla mönster eller superbra ideér. Jag måste ha en pärm tänkte jag, men jag är lite allergisk mor pärmar. Jag skulle ha alla mönster på datorn, och så föddes den superbra ideén om att jag skulle dra igång bloggen igen, fast mer som en hantverksblogg. Så snart förhoppningsvis kommer det att dyka upp sömnadsprojekt, stickprojekt, roliga virkningar, broderier och nålbindningar. Mest för min skull, för att komma ihåg allt jag gjort, men kanske gett bort. Hurra för det!
Idag bakas det svartvinbärsbröd. Degen är lila, och jag hoppas att det ska smaka lite syrligt. Iallafall ligger degen och jäser nu, man kan till och med höra hur den jäser om man lägger örat tätt intill.
Idag tänker jag underhålla med en berättelse tagen direkt ur den roliga verkligheten. Huvudpersonen är en bekant till oss som bodde i kollektivet FlauerMauer förra året. Han hade missat att vi flyttade ut i mitten på juni, och kommit och knackat på vårt hus. Dörren öppnades av sommargäster som hyrde stygan över sommarn. Vår bekant blir väldigt överraskad, men frågar om de vet något om några hippies som bodde innan i dethär huset. Men sommargästerna kände ju såklart inte till oss:)
Nu är jag, min pojkvän och två fina flickor som går i hans klass inflyttade i stugan igen. Trevligt värre!
Mamma kom som en räddande ängel och nu kan jag andas igen.
När jag kom hem för några timmar sedan till huset, fann jag en otrevlig syn i köksvasken.
Innan jag fortsätter vill jag säga att:
I vasken fanns en stor otäck spindel, och hela jag stelnade till en rädd boll. För att udvika mer obehag kollade jag inte mer i vasken. Eller jo lite, men bara för att försäkra mig om att den inte var någon annanstans där jag inte visste att den var så att den skulle kunna överaska mig till panik igen.
Som tur är finns min mamma. När jag förklarat varför jag inte diskat, kollade mamma på vårt nya husdjur och utbrast att:
-Men du var ju inte alls gigantiskt jättestor, lilla vän.
Sen lyfte mamma ut den i trädgården medans hon småpratade med den.
Behöver jag säga att min mamma är den bästa?
Ka
-När folk försöker säga åt mig vad jag ska göra, och kommer med ”fakta” om att det ena eller det andra jag gör är dåligt, miljöskadligt eller ointelligent, så brukar jag säga åt dem att:
-Har du läst det på internet eller?
Och oftast har jag rätt. Internet är tydligen dagens största faktakälla.
-För vet du vad, jag skriver en massa skit på internet och det är jag inte ensam om.
Ka
Här kommer en historia tagen direkt ur verkligheten, ett ytterligare bevis på att mina vänner är de bästa som finns:
En kväll så satt ett par jag känner och såg på film. Denna kväll var det blodig samurajfilm som gällde, för det var den manlige delen av paret(To) som bestämt film. Den kvinnliga delen av paret(Th) satt mest och mådde illa, ty det var många, långa blodiga scener. Efter filmen studsar To upp ur soffan för att utbrista:
-Jag blir så taggad av sånna här filmer! Jag skulle vilja ha ett svärd och swisch, swosch..
To fortsatte att dansa runt med ett låtsassvärd i händerna. Th gick däremot in på toaletten för att uträtta lite dambestyr. Dambestyr betyder alltså att hon hade mens och skulle byta tampongen mot en binda, sånt som är brukligt inför natten. Men Th fick en ide..
-To, ropade hon med mjuk röst.
To gick till toaletten, Th log ett illmarigt leende och visade upp den blodiga tampongen för honom. To blev helt vit i ansiktet. Han glömde tydligen hur roligt och spännande det var med blod och gick och la sig.
När jag fick höra vad Th hade gjort, och To reaktion, kunde jag nästan inte sluta skratta! Jag skrattar fortfarande, ha ha ha.. Detta är humor!
Karin
När jag var liten var jag en smakernas drottning. Jag var rund och go, och älskade mat. Mamma och pappa fick snällt lov att laga mat som jag ätit på dagis och förälskat mig i. Tomatsoppa med makaroner i ,som ett ett exempel. Man kan ju ställa sig frågan om jag hade god smak eller inte, men det hör inte hit. För just idag kvittar det om en fyraåring har god smak eller ej.
När saker och ting blev jobbiga, som att flytta trettio mil, smakade maten inte alls som den skulle. Men då fanns ju förståss mamma där som kunde trösta och hjälpa. Laga kokt lax till exempel(inte för att jag är stolt över det nu, jag skulle mycket hellre att min favvorätt var linsbiffar, men icke).
Jag minns så himla mycket som var äckligt och vidrigt, som folk menade att man skulle stoppa i munnen. Jag minns mångamånga gånger när jag blivit sittandes framför ett bord fyllt med mat, men endast en potatis, lite sallad eller knäckebrödskiva på tallriken. Jag minns en kollektiv bestraffning, på grund av att jag inte kunde äta lasange. Då fick inget av barnen äta det utlovade godiset.
Jag minns mammas hemska huskurer, och beska hostmediciner. Att jag hellre var sjuk och hostade lungorna ur mig, än att dricka dem. Jag minns det där glaset med c-vitamin, en såndär brustablett och vatten, som jag nästan kräktes av. Som jag hällde ut i vasken och låtsades att jag druckit upp.
Idag äter jag lasange, men bara vegansk. Idag sväljer jag snällt ner äckliga mediciner, eller huskurer. Jag tar lite och smakar, jag störtvägrar aldrig mer. Jag sväljer och sväljer och sväljer och sväljer, det jag borde och ska svälja.
Jag har precis druckit ett glas med supervitaminer, ifrån en såndär brustablett. I fyra stora klungar, för det är inte gott. Men jag hällde inte ut det i vasken. Jag vägrade inte. Jag bestämde själv att, jag har inte tid att bli sjuk. Och svalde min upproriskhet. Är detta att växa upp?
Fru Fiol
Trött som en mört.
Morsk som en torsk.
Pigg som ett spigg.
Har stake som en lake.
Slår en drill som en makrill.
Är absolut max som en lax.
Gör ett mål som en ål.
Smal som en val.
Pajj som en haj.
Bädda som en gädda.
Kom till Gnarp som en karp.
Sval som en mal.
”Hulk” sa en marulk.
Ät inte fisk, fiskarna är mina vänner!
”Aja baja” sa en piraya.
Fru Fiol
Jag är snart tjugo år gammal, några månader till. Egentligen borde jag jublajubla hurra! För då får jag handla på Systemet! Som jag har längtat!
Men så känns det inte längre. Jag vill inte dricka alkohol. Jag vill inte röka tobak. Jag vill inte knarka.
Jag vill vara stark och fräsch, full av liv och energi!
Ka
Igår låg jag på en soffa och ösmsom grät, ömsom skrattade, och kunde inte sluta. Jag var trött och slut i hela kroppen, och ville mest gråta. Och skratta.. Jag hade även varit ganska zombie i några dagar. Boven heter onödigt socker.
Jag hatar att vara fast, att inte kunna säga nej till mina begär, att inte ha kontroll. Att tänka att en liten bit är inte så farligt, för att sedan inte kunna sluta äta. Det äcklar mig att vara en fånge. Jag mår dåligt av socker, och känner mig fångad. Den lilla njutningen väger inte alls upp begäret och äcklet.
Så måste jag säga att min fina kusina Vitamin inspirerar mig. Fina Tina har nämligen slutat med socker, för att må bättre.
Så nu är det såhär att jag gör slut med godis, kakor och annat äckel, för en månad. Sen får vi se.
Mikaela, Tack, Tack, Tack för att vi gör detta tillsammans!!
Inget äckel, bara frukt. En månad. Från och med
NU!
Fru Fiol's Blog 